överst hemsidan

Lotta Schelin om karriären, framtiden och kärleken till fotbollen

Lotta Schelin om karriären, framtiden och kärleken till fotbollen

Tre Champions League-titlar, OS fyra gånger och ett OS-silver, EM tre gånger, VM tre gånger och ett VM-brons, Diamantbollen fem gånger, listan kan göras hur lång som helst. Vi träffade svensk damfotbolls största stjärna för en pratstund.

"Jag var väl talangfull i mycket, men fotbollen – that's it"

Din meritlista är lång, både din personliga och med alla lag, vad har varit störst?
– Alltså, det är svårt att säga för man har ju alltid mål uppsatta för säsongen eller för karriären eller vad det nu kan vara. Men, allt som alltid är störst, det är med laget. Det är det man får ut mest av, för man är lagidrottare, så man njuter mest av de framgångarna. Champions League-vinsten med Lyon (Olympique Lyonnais), var verkligen stort klubbmässigt. Det kan man ju inte komma ifrån. Men sen, i och med att landslaget är landslaget och den stolthet man har med det så, kliva in på Maracanã i en OS-final, det var... det var sjukt stort. Då kände jag att jag hade uppnått någonting med landslaget som jag hade väntat på, eller önskat. Sen är det klart, vi vann inte, men ändå. Klubbfotbollen, Champions League-vinsten med Lyon.

Vilken av de tre gångerna?
– Ja, men alla var speciellt på något sätt. Första är första. Då är det en jättespeciell känsla i hela truppen när man vinner sin första Champions League-titel och har kämpat så jäkla hårt för det. Det var en förlösande ren glädje. Andra var skithäftig, för att vi gick igenom Champions League-spelet med 39-1 i målskillnad, tror jag. Släppte in ett mål. Och spela final mot ett tyskt lag i München med 50 000 på läktaren. Då blir ju det mäktigt med hela den inramningen. Men sen sista, min sista spark med Lyon, när jag sätter en straff, som blir en del av avgörandet och vi vinner. Där och då så var det ju helt galet. Det är tur att man inte tänkte på det, när man tar straffen att... missar man då en sista spark, så blir det nåt helt annat i historien, men det var ju också sjukt häftigt, nästan ”too good to be true”.

Det där med att inte missa när det väl gäller, det är mental styrka. Har du alltid haft det?
– Jag tror att man behöver en viss mental styrka för att kunna ligga på så pass hög nivå inom sin idrott eller vad man nu håller på med. Det tror jag krävs. På något sätt, någonting som gör att man håller det mentalt uppe. För det är ju ups and downs och man ska prestera gång på gång på gång. Så jag tror jag har en bas, men samtidigt så är det så himla mycket självförtroende.

Menar du en medfödd bas?
– Medfödd? Ja, eller nåt som man arbetar med beroende på hur man arbetar. Jag har alltid varit fokuserad på här och nu och nästa match och inte gått för långt fram. Och med det bygget, om man gör det bra, varje stund, då blir det ju bra över tid. Så det är väl nånting som man jobbar med hela tiden. Ändå, oavsett vem man är eller vad man gör så har man stunder där man har mindre självförtroende. Och jag tror att... som förra året i  Champions League-finalen, av olika anledningar sätter man den straffen och då får man självförtoende med sig. Sen i nästa steg är man i OS och vi har två straffläggningar, så har man med sig det självförtoendet, då känns inte en straff svår. Men jag har varit med om stunder där straffen känns som en pina. Så det beror på... man ska ha lite flyt också.

Är det flyt? Eller är det nåt annat?
– Flytet tror jag man skapar av det här drivet man har. Och jobbar på, jobbar på, jobbar på. Det är klart att man mött motgångar också. Men det är ju hur man tar sig ur det som är hela skillnaden. Så, det är klart att det här ”go”et gör att man maler på och att man till slut får flyt. Och att man har en viss nivå, eller vad det kan vara. Så det kanske inte är flyt på det sättet. Vi kallar det flow istället. Kanske ett bättre ord för det.

Din karriär har mestadels varit rak, med du hade en period tidigare med mycket skador. runt 2002-2003?
– Mmm…

Jag läste också nånstans att du i ungdomen varit skadad i ryggen och blev avrådd att fortsätta spela fotboll. Stämmer det?
– Ja, precis. När jag var arton. Jag hade jättemycket problem. Antagligen när jag växte och hela den processen. Från när jag var femton, till jag var arton, ungefär. Och jag höll upp med fotbollen ett år. Mellan sjutton och arton, ungefär.

Alltså höll upp helt?
– Mmm. Jag kunde inte spela. Men så byggde jag upp med sjukgymnastik och sånt och sen så har det funkat. Så jag lyssnade inte på honom, utan kände bara nej, nej, åtminstone att jag ska ha testat allt. Så jag var väldigt inriktad på att det skulle lösa sig och det gjorde det till slut.

Var kommer den inställningen ifrån? Det var ändå någon som var auktoritär med kunskap som sa att du måste sluta med fotboll, men du fortsatte ändå…
– Exakt. Men jag tror att det kommer ifrån passion. Alltså, jag älskade och älskar fotboll. Och sen när jag var yngre – för mig var det hela mitt liv. Så jag kunde inte se att det inte skulle gå. Åtminstone så kände jag att jag inte gjort allt ännu. Jag tyckte inte att jag hade testat sjukgymnastiken fullt ut och tyckte inte jag fått de verktyg jag behövde för att kunna besluta att det här går inte. Jag tyckte han var lite snabb på det. En allmänläkare kollar röntgenplåtarna lite snabbt, så jag kände, nej, jag behöver mer expertis. Jag skulle kolla runt liksom, innan jag skulle kunna komma till den punkten. Så för mig var det tufft, men det var inte verkligt. Man kanske bara lever i nån slags bubbla, men det var ju tur att jag gjorde det då. Det funkade ju sen.

Det är intressant, vi har träffat en del affärspersonligheter – de kan uttrycka sig liknande, att så kommer experter med vissa analyser, men de går emot det, för de ”visste” nåt annat...
– Visst. jamen, precis. Och då tror jag att de som har det drivet åtminstone jobbar så långt att man kommer till en punkt där man måste själv bli övertygad. Och det är där drivet är rätt gött ändå, att man har det. Till slut så kommer man ändå att bli övertygad om att det inte går, om det verkligen inte gör det. Låt det gå två år till. Om man behöver det, för sig själv. Och sen är det vissa som faktiskt klarar av att vända på steken då. Men det är som du säger, man måste ha nånting extra... det är väldigt många som lämnar det därhän, tror jag. Börjar göra något annat.

En helt annan grej, jag har läst att du var duktig på friidrott och pingis?
– Alltså, om jag ska vara helt ärlig, så har jag varit sådär. Jag har gått ut och kört väldigt många olika sporter och sådär med syrran på vår fritid. Stått och slagit tennisbollar mot garageportar och såna saker. Vi har alltid varit spontanidrottare, gått ner och spelat pingis, men jag gjorde väldigt lite i klubb. Det var fotboll som gällde. Så jag var bara med på pingisen några veckor. Friidrotten i och för sig sex månader, men det var också sådär. Jag var väl talangfull i mycket, men fotbollen – that's it.

Kommer du från en idrottsfamilj?
– Alltså, pappa är idrottslärare. Mamma är egentligen inte så sportig av sig, men med pappa som idrottslärare, det är klart han är intresserad av idrott, men inte specifikt fotboll. Det blev nog nånting rätt snabbt i och med att syrran började och vi tyckte det var kul att ha en boll med oss i allt vi gjorde när vi var små.

För att ni var duktiga?
– Jag tror det. Det brukar oftast vara så när man är yngre. Är man duktig på nånting, så tycker man att det är kul. Så det låg nånting i det. Och sen så gick jag som på nålar och bara väntade på att få börja spela när jag var sex. Jag fick ju vänta de här två åren. Åka och kolla på henne... men då var vi små.

När kände du att detta blir min karriär, detta blir min försörjning?
– Jag har nog alltid känt det. Jag har en liten sån anekdot, när jag var liten, jag tycker själv att jag är lite lustig när det kommer till det, för jag var typ sju-åtta år och vi var på landet då. Jag tyckte det var skitkul att sjunga och jag tyckte att fotboll var ”the shit”. Och då var jag ifrån mig, jätteledsen, och tyckte det var förfärligt och pappa kom fram: - vad är det? Då brister jag ut i gråt och säger att jag kan inte bestämma mig för om jag ska bli fotbollsproffs eller sångerska.

Hahaha…
– Alltså, för det första – hallå! Du är sju-åtta år, behöver du ens bestämma dig! Och sen, för det andra, det är antingen eller – sångerska eller fotbollsproffs – ta det lite lugnt.

Är du bra på att sjunga?
– Nej, men alltså, pappa är trubadur-aktig, så vi har alltid hållt på lite hemma. Inget speciellt egentligen, mer än att jag tyckte att det var skitkul. Men jag har alltid varit fokuserad – fotbollsproffs, fotbollsproffs. För det var så jäkla kul och det var det jag ville hålla på med.

På den tiden, när du var sex-sju, då var det fortfarande så att det inte var så många kvinnliga fotbollsspelare som kunde försörja sig på sin sport…
– Nej nej. Men det tror jag inte ens jag tänkte på. Jag ville spela fotboll till 110 procent och för mig... då säger man att man vill bli fotbollsproffs. Jag ville göra det så mycket jag bara kunde. Jag visste inte exakt hur, men sen eftersom, så tar man alla de här stegen till stadslag och till landslag när man är femton. Man tar ju små, små steg hela tiden. Som gör att man förstår att man ska nånstans. Och det var ju landslaget då.

När började du i landslaget?
– Jag var tjugo, precis fylld.

Och du var fortfarande kvar här i Sverige då?
– Mmm, Göteborg.

Hur var det att flytta ner till Frankrike sen?
– Bra! Häftigt, lite läskigt. Ganska tufft, men jätte lärorikt och det bästa jag gjort.

Det gick väl bra direkt?
– Mmm, sanning med modifikation. Det är ju mer för att jag som är i det vet ju hur det kändes och så. Men överlag, absolut, det gick ju bra. Jag hade nog tur att... hösten när jag kom, så gick det skitbra. Och du vet,  Champions League-matcherna och vi gick vidare och jag gjorde mål och allt flöt på. Sen kom det, man var hemma över julen, kom tillbaka i januari och då var det lite tungt. Man förstod inte allt med franskan och vad det pratades om i omklädningsrummet.... det började visa sig. Jag är ju så social också och helt plötsligt känner man sig som ett litet barn som inte kan språket och sådär. Och då tyckte jag att våren blev tuffare. Men som tur var hade man dom topparna också. Sen dalar som man tänkte, gud... kan jag ens ta emot en boll? Så det är det jag menar med sanning med modifikation, men i sin helhet så blev det ett väldigt bra första år ändå. Men för mig, så kände jag mig som en berg- och dalbana.

Du är fortfarande mitt uppe i karriären – tänker du själv, eller reflekterar över, att du är den här fixstjärnan för svensk damfotboll och allt vad det medför?
– Nej… jag har nog alltid bara varit jag. Och utifrån det, jag vet ju att med prestationer och med mycket rutin så har jag ju en central del. Och framförallt medialt i många år och sådär. Men det är inget jag funderar på, mer än att jag tycker det är skitkul att spela fotboll fortfarande och att jag har några år kvar. Jag är inte så mycket för att fundera så mycket, utan jag njuter av det. Sen har jag inga problem med det som medföljer. Vad det nu än kan vara, att man är centralt med i bilden, det är helt fine. Jag gillar det. Och är jag inte det, så är inte det nån fara heller.

Har du alltid gillat det?
– Ja. Eller jag tycker det är rätt så kul. Jag har inga problem, jag vet att vissa tycker det är jättejobbigt med intervjuer och tv-sammanhang och sånt. Det är vissa som tycker det är en jobbig del i jobbet. Jag har aldrig tyckt det, jag tycker det är rätt kul och socialt. Och man träffar folk. Sen är det klart att det kan bli mycket. Det var rätt skönt i Frankrike för det var lite lugnare för mig där. Där fanns så många fransyskor som kunde ta det jobbet. Då fick jag det lite mer lugnt på hemmaplan, medan när man var med landslaget så var det lite mer ös och det är helt fine.

Nu har du varit hemma snart ett år, hur känns det?
– Ja, men det känns också bra. Det känns lagom och jag har folk som hjälper mig hålla det på lagom nivå – fotbollen kommer först. Allt känns väldigt bra, det är gött att vara hemma. Jag längtade ändå hem.

i flödet

"Jag tycker att man ska komma till den punkten att man faktiskt kan tänka på familj och barn, även under karriären"

Har du börjat börjat fundera på vad som händer efter fotbollskarriären?
– Ja. Men jag kan förstå de som inte gör det och att man är så inne i det. Och det har jag också varit och är. Man kan inte konkretisera uppdrag för framtiden, eftersom det kan vara om ett år, två år, tre år. Eller längre. Så jag har inget konkret, men tankar kring och vågar ändå gå dit, för det är inget fara för mig. Jag tycker det är rätt skönt att vara där jag är. Man har gjort det mesta. Man kommer hem och har fortfarande motivation och tycker det är jäkligt kul, men man blir lite mer avslappnad i det. Och när man är det så är det absolut inga problem att gå dit i tanken. Om man tänker utan att konkretisera allt för mycket. Man kan bara veta att man har en kontakt, eller nån tanke kring det. Men jag har ingen specifik utbildning. Jag har ett antal år på universitetet med massa olika kurser, strökurser till höger och vänster. Men jag har mycket kontakter som man byggt med tiden, som känns intressant för mig.

Det känns svårt att fråga någon som vetat sen hon var sju att hon skulle bli sångerska eller fotbollsproffs, men om det inte blivit idrottskarriär, vad hade du gjort då?
– Det är en bra fråga, jag vet inget konkret yrke. Pappa var ju idrottslärare, så det låg ju nära till hands. Men jag tror... jag är inte så säker på att jag haft ett 8 till 5 jobb, så. Inte kontorsjobb på det sättet. Jag ser mig mer som... jag gillar relationer, att vara ute och träffa folk. Man kan ju ändå kategorisera sig inom yrken i arbetslivet och jag är inte så tekniskt lagd utan tycker om relationer och människor mest. Sen om det är som mamma med äldre eller om det är… jag vet inte? Kundkontakter. Jag har ingen aning, men nånting sånt.

En helt annan sak. När det gäller allmänt med manlig idrott och kvinnlig idrott, så verkar det som  kvinnor tar mer ställning till saker. Som till exempel du, när du lyfte upp det här med menstruation och idrott, som är intressant. Det är ju jättekonstigt att det aldrig pratats om det innan. Det lät så självklart…
– Ja, men exakt, det är ju det. Man skjuter sig lite i tårna här, tror jag. På ett sätt, så är det självklart och då blir det också en privatsak. Det är en gång i månaden. Alla tjejer har det. Det tar man hand om själv. Men det påverkar ju... och framförallt när man ska topp-prestera. Såklart att det borde vara en väldigt central del i hur vi studerar och ser på kroppen. I och med att vi är så noga med allting annat. Då blir det plötsligt – vad fasen? Det finns väldigt mycket att jobba med. Och jag har aldrig sagt att det inte har funnits nånting, jag menar det finns inom OS och SOK, där finns det gynekolog, men då har det kanske mest handlat om ifall mensen uteblir eller inte. För då kan det vara att man tränar för mycket och får ha koll på det. Men det har varit väldigt lite loggning på när och hur. För det påverkar ju faktiskt.  Och även unga tjejer, det tycker jag är svinintressant också, du vet de här unga tjejerna som spelar i vår klubb. De är fjorton-femton, det händer ju jättemycket där. Det är klart att det kommer påverka. Det är klart att de några gånger bara kommer att säga ”jag är sjuk”. Fast egentligen handlar det bara om att de kanske har mens och inte vågar säga det. Det har kanske inte varit ett öppet klimat, eller så har man aldrig sagt det, bara. Så det handlar så mycket om att bara - ut med det, höj taket, man måste kunna snacka om det. Det är en naturlig del, liksom. Hos många kvinnor, ändå. Man får väl nästan säga alla…

Och alla män känner ju också till det, det var intressant, att det aldrig kommit upp innan i media? Men har det även varit så bakom kulisserna?
– Där tror jag det spelar väldigt stor roll vilken klubb? Vilken idrott? Jag tror till exempel, att individuella idrotter kan nog vara bättre, om du frågar dem, så tror jag att friidrotten har varit bättre på att ha det med. För att det är en stor del i idrottskvinnans vardag. Och jag menar Sanna Kallur pratar om kanske hundradelar, tusendelar… Då är en sån grej så jäkla viktigt. För man kan ju samla på sig vätskor och sånt, under vissa dagar - då kanske man väger lite mer. Det finns ju såna detaljer också. För dem har det kanske varit noggrannare. Medan som i allt i en lagidrott, då är man ganska många och går inte in på detaljnivå på samma sätt. Men vi börjar ju nå dit. Och även amatörer också som går ut och joggar, som kanske inte har svinbra koll. Kanske till och med tror att man inte kan göra det då. Men oftast mår man ju bättre av det också, så att… bara upp med diskussionen, bort med tabut.

Har du alltid varit så ”outspoken”?
– Ja, men jag tror att man också med tid och rutin, så vet man, eller har märkt att man har en röst också. Nu är man ju kvinna och det hamnar mycket i jämställdhetsperspektivet och man har alltid stått med fanan högt, på nåt sätt, bara genom att spela fotboll och vara tjej. Från första början. Nånstans tror jag att man uppfostras in i att faktiskt tänka väldigt kritiskt mot omgivningen, med tanke på att man är i en sån miljö som jag befunnit mig i. Jag har inga problem med att ta de orden i min mun, om det behövs. Jag tycker att det är viktigt. Samtidigt så är det så många grejer som jag tycker är så självklara. Då är det inte ens nånting att orda om egentligen.

Lite tjatigt kanske, men det här med dam- och herrfotboll, att det fortfarande är så stor skillnad ekonomiskt. Om man jämför med andra sporter, som MMA till exempel, där den som drar mest folk och tjänade mest över en ganska lång tid var en kvinna, Ronda Rousey. Men att det inom fotbollen fortfarande är ett enormt glapp mellan kvinnor och män. Vad tror du det beror på?
– Så många delar. Men en del får man kanske bara acceptera i den mån att det kommer fler på Malmö FFs matcher än på våra. Men då brukar vi kanske prata 10/90 procent. Men problemet just nu är att vi ligger på vadå, 0.2 procent? Just nu, det kan ju inte komma till en jämställd nivå i Sverige heller, om inte förbundet aktivt bara tar ett sådant beslut. Pengarna som kommer in till herr, respektive dam, från FIFA och UEFA är ju så skeva. Så det är där vi måste jobba. Det är där det måste finnas lobbyverksamhet för att påverka.

Men vem är ”vi”?
– Exakt. Vem är vi? Alla. Karl-Erik (Nilsson), vår ordförande (Svenska Fotbollförbundet) har blivit invald i UEFAs Consecutive Committee, du vet. Den… ja, vad heter det på svenska? Kommitté, ja ni fattar. Och han har ju möjlighet att påverka. Alltså, där har ju vi ett steg in. Vi får ju genom honom försöka att jobba och ta upp saker, påverka med alla röster som finns. De ser ju att damfotbollen växer. Det är ju en av delarna inom fotbollen som kan växa mest. Herrfotbollen går ju inte att få så jättemycket mer utdelning på, det är ju i princip maxat. I damfotbollen finns det jättemycket, det har man ju sett med Champions League och såna saker. Men det går långsamt. Där måste det ske otroliga skillnader på prispengar, på hur man delar upp pengarna. Vi är bra i Sverige, men behöver lite hjälp också. Därför är det ju perfekt att vi har lite folk som kan vara där och påverka. Jag hoppas det.

En annan grej jag har tänkt på är att kvinnliga idrottare verkar vara mer restriktiva med att dela med sig av sitt privatliv än manliga idrottare…
– Ja, det är faktiskt lite speciellt, nu när du säger det. Jag vet inte riktigt varför. Dels så är det ett aktivt val man gör som person. Men, det kanske också är en del i att man även där bär fanan lite grann. För att man är idrottare. Man ska bli sedd som idrottare. Förstår du vad jag menar?

Mm…
– Och då kanske man också väljer bort allt som är runtomkring. Jag är här och jag är idrottare. Spelar ingen roll vem jag lever med, hur jag ser ut, för det är också en klassisk del, hur jag ser ut och vad jag tjänar. Man vill ha rätt fokus på rätt saker. Men det är klart jag håller med dig om att det kan uppfattas som att man är lite mer stängd. Det kan nog ligga lite i det, att man börjar i den änden. Idrottare – det är viktigt. För det vet jag att när jag började i Frankrike, att man fick ta den fighten med, hur känns det? Hur är ni så kvinnliga? Och hur gör ni när ni åker på bortamatcher och hur gör du för att fortsätta vara så kvinnlig? Hur fixar man naglarna…? Men där fick man kämpa emot det. In och styr rätt liksom - jag sitter ju här och är fotbollspelare. Låt mig vara kvinna som jag vill, men det är väl inte fokus här.

Medans manliga…
– Nej, men det är väl sällan nån går dit, till en manlig idrottare - hur man kan vara en sån cool snubbe?

Haha, sant. Hur tänker du med familjeliv och såna saker?
– Javisst, det är klart, när du pratar framtid, så tänker jag ju det i framtiden också. Och det är väl sånt som också kommer mer och mer att man ska kunna få barn under karriären och ändå komma tillbaka. Och det har vi jättemånga exempel i USA, där det är många av de landslagsspelarna som får barn och sen kommer tillbaka. Jag vet inte hur deras system ser ut, det är också sånt som är svinintressant, för jag vet att i Sverige finns det många som har gjort det, men det har inte blivit fullt naturligt… så jag har nog alltid tänkt såhär – barn sen.

För din egen del?
– Ja. Som sagt, jag är ju 33 år och jag tänker ju på det, absolut. Det är ju inget konstigt. Men hade jag varit lite yngre, så hade jag nog inte tänkt på det, för det hade varit så naturligt i mitt huvud att nu är det fotbollen som gäller. Men jag tycker att man ska komma till den punkten att man faktiskt kan tänka på familj och barn, även under karriären. Men det är också sånt som vi håller på att jobba med. Det är inte gjort över en dag.

Du verkar engagerad i såna frågor…
– Ja, men det blir ju det automatiskt lite.

Det gör nog inte alla…
– Nej, men jag försöker. Nu är jag så pass rutinerad också att jag vill ju skapa förutsättningar för de som kommer efter, så de kan ha det så bra som möjligt också. Det gör man ju hela tiden med allt, från att vara proffs och visa unga tjejer att det är möjligt. Som de gjorde för mig innan. De som kämpat i manegen för mig innan, för att jag skulle kunna bli proffs.

Du har varit proffs hela vägen?
– Ja, men i Göteborg, när jag började i landslaget, när jag var runt tjugo, då började det i alla fall. Absolut inte en hundraprocentig lön. Men en lön som gjorde att jag ändå kunde satsa fullt ut. Sen så när jag åkte till Lyon, de åtta åren, då var man ju proffs.

Jag kollar här på dina meriter, det kan vi inte gå in på, det tar ju aldrig slut.
– Ha ha ha, vad härligt det lät.

Ja, men det finns hur mycket som helst, jag vill inte gå in på fotbollen, jag kan för lite om det. Däremot din status som den svenska fixstjärnan och så. Och hur det känns? vi har ju varit inne på det…
– Det är ju samma för alla som blir granskade eller som ska topp-prestera ständigt. Alltså, det är ju därför jag som individ inte kan göra för stor grej av det heller. Då tror jag att man kan stå och falla med sina prestationer ganska så rejält. Man får liksom bara ta ett steg tillbaka och bara vara och göra det man ska. Det är mitt fokus. Om det sen gör att jag kan leverera så bra som möjligt, då är jag nöjd. Men det kommer ju baksidor med det också, som om det går dåligt för laget då går det oftast dåligt för mig och de andra som är i ropet - då är det vi som får mer medial skit också. I media kan man vara stjärna ibland och sämst ibland, så då får man själv lägga sig på en nivå som - nej, jag är ingen stjärna och nej, jag är inte sämst. Det är nog ganska viktigt att veta vem man är och vad man kan och känna trygghet i det.

Finns det andra saker som du tycker att medier borde lyfta?
– Nåt specifikt? Nej, inte så spontant som jag tänker på idag. Som sagt, vi är i ständig progress framåt, inom damfotbollen. Det finns mycket kvar att jobba på och bygga. Men vi har kommit svinlångt, herregud. Vi har kommit väldigt långt i Sverige. Jag är en av fyra stycken UEFA-ambassadörer för damfotbollen. Åker vi till Rumänien, till exempel, det var en av tjejerna som åkte till Rumänien - där får de inte ens spela fotboll. Jag menar bara att en del saker är självklart här idag, men vi måste fortsätta fightas för att det är inte självklart i Rumänien eller på andra platser. Så att det vi gör här sprider sig. Och är vi där ute och visar att det är möjligt och visar vad vi kan åstadkomma, så kan man inspirera de tjejerna också. Det ser ju inte så bra ut som det gör i Sverige, även om vi har mycket att jobba med här också. Det ser inte så bra ut i alla länder. Det tycker jag är ett perspektiv att hela tiden ha med sig, att man ska aldrig vara nöjd, men heller inte ta saker för givet.

Och nu blir det ett EM-guld i sommar?
– Ja, det hade ju varit sjukt perfekt, ha ha.

Och ett SM-guld?
– Ja och ett SM-guld, det jobbar vi också för, helt klart. Det är ju målsättningen. Absolut.

Är det ett löfte?
– Det är svårare, faktiskt. Men däremot så känner jag att som vi presterade i OS, så visade vi att allt är möjligt. Ifrån ett ruskigt kass VM, året innan. Till att få kvala in, riktigt tufft motstånd. Och vi tar oss till OS. Sen hela den resan där till en OS-final, alltså… allt är möjligt och det känner man verkligen. Det tror jag att våran trupp känner.

Blir det din sista internationella turnering?
– Möjligt. Jag vet inte, ja du hörde mig, här och nu. Så jag har väldigt svårt för att säga att jag kommit till den punkten i min karriär. Jag har fokus på EM och sen kommer det att vara 2019, så det är ändå två år till… då får man väga av eftersom hur man känner sig och var man är och vill. Därför har jag fullt fokus på EM, det kan vara mitt sista.

Tack för din tid och kul att du är i Malmö, det vet jag att många tycker.
– Ja, men vad kul! Det känns jäkligt roligt att vara här. Tack själv.

Se alla Intervjuer
i flödet