överst hemsidan

Lutfi Kolgjini

Lutfi Kolgjini om travkarriären och passionen för hästarna

Listan på Lutfi Kolgjinis meriter både som kusk och tränare kan göras hur lång som helst. Både nationellt och internationellt. Vi bestämde oss för att försöka ta reda på lite mer om mannen som är en av Svensk travsports största stjärnor. Det slutade med att vi blev inbjudna till hans gård.

"Jag är femtiosex år nu och tycker att jag har nästan samma energi som jag alltid har haft"

När vi kommer hem till Lutfi Kolgjinis gård en onsdags förmiddag möts vi av hästar som joggar med sulkys och fullt av liv och folk. Lutfi stannar oss och låter meddela att vi kan gå in om 10 min, han måste bara titta på några hästar. På dessa 10 minuter hinner Lutfi att kolla in några hästar som joggar, prata med ett par olika hästägare som är på besök, prata med några medarbetare och med oss. När vi kommer in slår vi oss ner i vardagsrummet och blir bjudna på kaffe. Varmt, lugnt och mycket gästvänligt är vårt intryck. Vi förklarar att vi inte har så bra koll på travsporten men är mer nyfikna på hur Lutfi är som person.

Hur kom du in på travsporten?
– Jag har alltid haft en dragning till djuren, sen jag var liten. Jag bodde ju mina första levnadsår i Kosovo och där hade vi får och lite djur. Jag hade en åsna. En egen åsna hade jag.

Hade ni en gård då?
– Ja, en liten gård och det var självhushåll då. Morsan och farsan odlade bland annat majs. Och så hade vi djur, då, till kött, att äta. Och så hade jag en egen åsna när jag var ute och vallade fåren. Då red jag på min åsna när jag var väldigt liten. Sen hade jag en dragningskraft till djur när vi flyttade hit också, men jag kom inte så nära.

När flyttade ni hit?
– 1967.

Och då var du?
– Eh, -67… sju år.

Varför flyttade ni hit?
– Arbetskraftsinvandrare, var vi på den tiden. Vi var inte flyktingar. Vi var ju flyktingar från Albanien till Kosovo, för mina föräldrar var antikommunister. Och när kommunismen tog över -48 i Albanien, då fick de fly hals över huvud över bergen. För att komma undan kommunismen. För att de som var uttalade antikommunister, min släkt är ju rojalister, både kungen och vår familj fick ju sticka jävligt kvickt.

Vad hade hänt annars menar du?
– Arkebuserade, det fanns ju massor med folk som blev arkebuserade (avrättade med gevär.) under den tiden. De som var uttalade antikommunister. Därför flydde de. Så vi var ju flyktingar i Kosovo, men vi var inte flyktingar när vi kom hit. Då var vi arbetskraftsinvandrare.

Vad började dina föräldrar jobba med här då?
– Min farsa började jobba i hamnen i Oxelösund och min morsa jobbade som diskare på Domus (i restaurangen på varuhuset).

Så ni kom inte till Malmö direkt?
– Nej. Vi flyttade till Oxelösund. Vi samlades upp i läger i Värnamo, det var liksom en uppsamlings-camp och sen skickades man ut, efterhand som man kom, skickades man ut till olika ställen där det behövdes arbetskraft.

Var ni en stor familj?
– Vi var en rätt stor familj, det var ju vår familj plus mina farbröders familjer, så det var tre familjer. Vi kan väl ha varit en 20 stycken, tror jag. De kom ju med barn och allt.

Så ni skickades ni till olika delar av Sverige?
– Olika delar av Sverige, ja. Men det var ju andra bekanta till oss som kom samtidigt som åkte till Malmö och Stockholm och sådär. Men sen vi bott i Oxelösund i tre år, så insåg min morsa och farsa att det fanns inga direkta framtidsmöjligheter i Oxelösund. Det var en liten stad med 15-20 000 invånare på den tiden. Stora arbetsgivaren var ju Oxelösunds järnverk, som numera heter SSAB. Då skulle vi bli järnarbetare allihopa och vi skulle inte få några utvecklingsmöjligheter om vi inte sökte oss till ett lite större område. Då sökte de sig till Malmö och så flyttade vi hit -70.

Och då var du tonåring?
– Nja, då var jag tio-elva nånting. Sen har vi bott i Malmö sen dess.

Började du med hästar då, som ung, eller?
– Jag började dra mig ut till Jägersro som femtonåring, tillsammans med en kompis, vars pappa hade hästar på Jägersro. Men då hamnade vi mest på platsen…

På vadå?
– På platsen, alltså på andra sidan, inte bland hästarna på stallbacken och så. Utan vi hamnade bland publikplatsen första tiden. Spelade lite, nån krona på nån häst och fastnade direkt. Tyckte det här är fantastiskt, med hästarna.

Vad var det du fastnade för?
– Djuret, hästen, det är en fantastisk individ. Och tävlingsmomentet, tävlingen med de här fantastiska djuren. Det är… jag tycker fortfarande att det är en av världens absolut häftigaste sporter. Hästsport. Travsporten, definitivt.

Vad hände sen, då?
– Sen sökte jag mig ner på stallbacken som sextonåring. Och försökte komma närmre hästarna. Jag kom ner i ett stall och fastnade direkt.

Hur då?
– Det var den här kompisen, vars pappa hade hästar. Vi skötte hästarna. Så när man kom nära hästarna så kände man direkt att det här skulle jag vilja prova. Och sen, jag och den här kompisen, vi skaffade faktiskt en egen häst, som vi köpte för 5 500 kronor. Pengarna hade jag tjänat ihop som diskare på Limhamn/Dragör-färjorna. De fanns på den tiden. Jag jobbade på helgerna som diskare och sparade alla pengar. Så började vi, köpte en häst för 5 500. Sen gick jag ut gymnasiet och efter gymnasiet så hade jag lite jobb…

Var du duktig i skolan?
– Det vill jag inte påstå. Nä. Alltså, jag kom in på den… jag blev mer eller mindre tvingad av mina föräldrar och min lärare på den tiden, att söka in på gymnasiet. Jag hade värdelösa betyg i grundskolan, inget snack om det, men jag kom in på en linje som hette distribution och kontor.

Varför hade du värdelösa betyg?
– Jag var inte intresserad. Alltså, jag hade lite DAMP, jag kunde inte sitta still i klassen. Jag hade fruktansvärda koncentrationssvårigheter. Jag är inte dum i huvudet, jag kunde ju lära mig, men hade inget riktigt läshuvud på det viset, men jag förstod ju saker och ting, men jag kunde inte sitta still och hade koncentrationssvårigheter… jag hamnade i specialklass också. På grund av att jag inte kunde sitta still i den jävla stolen.

Jag förstår...
– Och det medför ju dåliga betyg. Men hur som, så kom jag in på distribution och kontor och det var den linjen där alla kom in, som hade dåliga betyg. Men där fick jag faktiskt upp betygen, så jag fick 3,4 i snitt. Det var inte så dumt. Efter det fick jag lite olika jobb och jobbade på Dagab och körde lite truck och hade nåt ströjobb. Och så sökte jag jobb vid Jägersro och fick då jobb där.

Som vad?
– Som hästskötare. Sköta hästar och köra… motionera hästar, gödsla och allt vad det innebär.

Alltså som de här utanför, man kör runt hästarna?
– Exakt, ja.

Var det första gången du satt i sulkyn och testade?
– Nej, det hade jag gjort innan, för jag hade ju haft en egen häst, jag och min kompis. Den här hästen var en riktig försökskanin för oss, för när vi köpte den var den skadad, så vi reparerade honom och la ner otroligt mycket jobb på honom.

För att ni inte hade råd att köpa…
– En bra häst, nej. Men vi fick faktiskt framgång med denna hästen för vi vann ett lopp med honom och sådär. Framför allt var det grymt att lära sig på sin egen häst. Vi läste allt, precis allt,  som gick att läsa om hästar och hästarnas anatomi.

Visste du direkt, första gången du satte dig i sulkyn, att det här är jag bra på?
– Nej, den kaxigheten slog till när man jobbat med hästarna en fem-sex månader så tyckte man att, det här är hur häftigt som helst. Det här ska jag bli riktigt bra på. Sen efter nåt år till så blev man lite kaxig.

För att du märkte att det gick bra?
– Ja. Jag tror nog att jag framstod som en kaxig liten jävel.

Ha ha, har du hört det, eller?
– Ja, det har jag hört.

När började du tävla?
– Jag började tävla när jag var… tog min körlicens när jag var nitton. Men det var en annan story för jag fick ju oftast köra jävligt dåliga hästar.

Körlicens?
– Tävlingslicens. Man ska gå igenom en process där, man ska köra utbildningslopp och det var en process i sig för man ska ju ha häst för att köra övningsloppen och det var inte så jävla lätt att få tag i en sån, man fick inte låna en häst hur som helst. Men i alla fall, jag hittade en som jag fick låna och fick betala 200 kronor per gång för att köra den här hästen. Det var mycket pengar på den tiden, men jag fick i alla fall ta min körlicens. Sen rullade det på. Jag jobbade i Kalmar. Jobbade i Tyskland en sväng. Jag jobbade hos så många olika tränare som möjligt för att lära mig så mycket som möjligt av varje tränare.

Jobbade som?
– Som hästskötare.

Tävlade du parallellt som kusk?
– Nej, jag fick börja tävla… började väl få lite framgång på tävlingsbanan när jag var tjugoett-tjugotvå. Så jag gjorde rätt så snabbt karriär, från att ha kommit från ingenstans, började köra lopp och… jag hade lite annorlunda körstil också gentemot de andra… ja, som lärlingar, men det var ju inte lärlingar, folk i fyrtioårsåldern som körde och så kom jag som tjugoettåring… Jag bara gasade förbi dem och de satt i ledningen och trodde de var jävla kungar, så kom jag och bara brassade på och de fattade ingenting. Och efter det så framstod man som en kaxig jävel. De fick ju ha backspegel i vagnen för att se när jag kom farande. Så de fick vända sig om när jag kom förbi, det var ju lite annorlunda körstil än vad de var vana vid, om man säger så.

Var fick du det ifrån?
– Jag är ju en rätt så offensiv person…

Ha ha, okej.
– Så är det. Jag sa ju det att jag hade DAMP när jag gick i skolan… och det har ju följt mig genom åren. Energin. Jag har alltid haft en jävla energi, alltså. Det gjorde sig uttryckt i loppen också. Kunde inte sitta still.

Var det en del av framgångsreceptet?
– Det var… det kan jag säga, att det var en stor del av framgångsreceptet. Att jag sitter inte still, utan jobba, jobba. Har mycket energi. Försöker hela tiden hitta nya vägar och bli ännu bättre. Jag är femtiosex år nu och tycker att jag har nästan samma energi som jag alltid har haft. Det är rätt galet.

i flödet

"Jag har aldrig varit intresserad av pengar"

Hur länge kan man tävla?
– Som kusk.. vi får köra lopp så länge vi har hälsan. Förr var det en sextiofem-årsgräns, som man sedermera flyttade till sjuttio. Och numera, kan du visa ett hälsointyg får du köra loppet, så länge du vill.

Är det fysiskt krävande?
– Ja, det är det ju, på sitt sätt. Hästar är inte helt lätta att hålla i. Vi snackar emellanåt om 60-70kg tryck i armarna, så tuffa är hästarna. Så det är fysiskt krävande, det är det. Å andra sidan så håller man sig i fysisk trim av att man kör hästar varje dag.

Och det gör du fortfarande?
– Ja, ja, hela tiden. Varje dag. Ska tävla ikväll på ”Jägers”.

Är det vanligt att man är både kusk och tränare?
– Nej, det är rätt ovanligt. Vi är ett fåtal kvar som både tränar och kör. Det är ju jävligt krävande när du ska vara i stallet på morgonen och träna hästarna och så ska du sätta dig i bilen eller på ett flyg till en tävlingsplats, och så ska man tillbaka dagen efter för att träna hästarna.

Jag fattar, då vill det till att man har mycket energi...
– Exakt! Exakt! Så jag är ju en av få kvar i Sverige som orkar dra hela det lasset.

Är du bäst som tränare eller kusk, om du bedömer själv?
– Tränare.

Har det alltid varit så?
– Nej, kanske inte, men… jo. Jo. Jag skulle vilja påstå att jag är en grym tränare. Det är INGEN i Sverige som har gjort det som jag har gjort. Tagit fram stjärna, på stjärna, på stjärna. Från eget material, byggt det från grunden, hela vägen till den stora vinnarcirkeln. Det finns ingen som har gjort det, vill jag påstå.

Vad är hemligheten?
– Hemligheten är ju passionen för hästen. Att du verkligen älskar dina djur. Och så känslan för att göra rätt saker och vid rätt ögonblick.

Som..?
– Ge hästen rätt jobb, till exempel, inför ett stort lopp och inte förivra sig. Där gäller det att vara kall och inte köra för tufft med hästen inför ett stort lopp. Köra honom tufft när det krävs och mycket tufft när det krävs för att tygla hästen.

Hur många hästar tränar du?
– Just nu har vi 170 hästar på träningslistan.

Etthundrasjuttio?! Hur många är det som jobbar med det?
– Jag har ju drygt trettio anställda. Så det är ett rätt stort företag. Vi omsätter nånstans kring 60-65 miljoner, nåt sånt.

Är det här, eller på Jägersro, eller både och?
– Nej, det är här. Allt är koncentrerat till den här gården. Jägersro har vi bara som tävlingsstall.

Vad menas med det?
– Att vi bara kommer dit och tävlar med hästarna. Men de står inte kvar på Jägers, utan kommer alltid till gården på kvällen igen.

Hur fungerar det med träningen när man har 170 hästar? Hinner du engagera dig? Lägger du handen på alla?
– Ja.

Alla 170?
– Ja. Träffar alla 170 hela tiden, hela tiden. Ser dem, kanske inte lägger handen på dem, men jag ser dem. Som nu när vi stod där utanför.

När vi kom innan och stod vid träningsbanan?
– Ja. Så har jag till exempel alla unghästarna en dag i veckan. Alla tävlingshästarna två dagar i veckan. Och sen olika ålderskategorier. Så jag ser och har koll på varenda häst, hela tiden. Uppstår bekymmer så finns jag alltid tillgänglig och om jag inte har koll på en häst här nere så har ju skötarna koll på dem. De ringer hela tiden då är det bara att sticka ner om det är nåt problem som uppstått.

Jag förstår. Jag jämför i mitt huvud med om man är tränare för ett fotbollslag, så är det kanske tjugo, trettio spelare…
– Ah, det är ett lalleri-jobb.

Ha ha ha...
– Det hade jag skött till klockan nio på morgonen.

Ha ha. okej.
– Ja, sen ska du hålla reda på vilken ålderskategori, hur mycket träning tåler den… jag kan tänka mig, om man jämför med fotbollstränare så måste man lära känna varje individ. Olika personligheter och vad alla behöver bli bättre på och… vem behöver bygga mer muskler och vem behöver bli snabbare? Det är vad vi gör med hästarna ju. Den  här hästen är färdigtränad, han behöver bara må bra, så kan han tävla på. Den här hästen måste bli mycket starkare, han får gå lite backträning.

Hur har det varit med livet i övrigt, när du har byggt upp allt det här?
– Det har varit upp och ner, såklart. Så är det. Så är det för alla. Om man inte har ärvt en förmögenhet. De har det ju enkelt. Men ska du bygga upp nånting, helst bestående, så tar det tid.

När i livet kände du att det här är ekonomiskt bra?
– Du, det tog lång tid kan jag säga dig. Finns nog inte så många som haft så många ekonomiska problem som jag har haft under uppbyggnaden. -90… hade det jävligt tufft fram till -90, -91. Sen rullade det på till -94. Sen -95 blev det totalt stiltje. Allting liksom kraschade.

Och då var du trettiofem ungefär?
– Ja. Allting bara kraschade där -95. -95 och -96 var fruktansvärt tuffa år. Då var konkursen nästan ett faktum. Och alla goda rådgivare ville att jag skulle gå i konkurs, men jag vägrade.

Varför det? Varför lyssnade du inte på dem?
– Det hade varit ett jävla nerköp. Jag hade liksom inte varit så stolt över mig själv om jag hade gått i konkurs och lurat en massa leverantörer som har litat på mig. Foderleverantörer och… ja, alla möjliga. Det hade varit ett fruktansvärt nerköp. Så jag vägrade och istället så sökte jag med ljus och lykta efter nån bra bank som kunde hjälpa mig ur skiten.

Inte risk-kapital?
– Nej, alltså låna pengar. Det var ju såhär att under den tiden -93-94 då jobbade jag… alltså, det här är ett yrke som kräver dygnet runt-engagemang. -93 -94 hade jag jävligt bra år. Tränade på dan och åkte land och rike runt, bara körde lopp och sådär. Jag hade ingen riktigt bra koll på den ekonomiska biten. Och jag hade dåliga rådgivare, dålig revisor och sen en dålig kille som misskötte papperna. Bokslutet kom inte in i tid till banken. Det var på den tiden man gärna fällde företag för att rädda sitt eget skinn, så fungerade banker på den tiden.

Mitten på nittiotalet?
– Ja. Det innebar att de plötsligt drog in min checkkredit. Checkkrediten var på 500 000 och vi hade sammanlagt 600 000 på kontot och lönerna skulle betalas ut och leverantörerna skulle ha sitt och det satte mig i en jävla situation. Och vid ett möte med banken om varför de gjort på det viset, så visade det sig att de försökt få kontakt med mig. Men inte fått kontakt med mig. Och inte fått in bokslutet, därför la de in en sån broms, att dra in checkkrediten. Det innebar att jag hade rätt mycket skulder men inga pengar på kontot. Men med ett möte med banken och min revisor, han som skötte pappren så visade det sig att det var inte bankens fel utan det var nån som skötte mina papper som felat. Mötet slutade med att banken ville ha bättre säkerhet för checkkrediten och de ville att jag skulle sätta morsan och farsans hus som säkerhet.

Ställde de upp på det?
– Nej, men det ville inte jag. Det kommer jag aldrig att göra, utan ni får lita och tro på mig men morsan och farsans hus ska inte alls gå som säkerhet. Hade jag bett dem hade de såklart gjort det, men jag vägrade. Så det slutade med att jag bad banken dra åt helvete och så sparkade jag revisorn och så sökte jag nya vägar.

Hur löste det sig då? Hur pressad var du?
– Otroligt pressad. Inga pengar. Behövde lån. Gick från bank till bank.

Hade du familj och så då?
– Jo då. Adrian var ju född då och min sambo. Jag och en kille som heter Kjell-Åke Nilsson, som tagit hand om mina papper sen dess, han och jag åkte runt och knackade dörr från bank till bank och alla sa nej tack. Sen via en kontakt fick jag tag på en bankdirektör som dissekerade bolaget och tyckte att grunden var ett rätt så starkt bolag, så det skulle inte vara nåt problem att låna ut pengar till mig. Sen fick jag låna lite pengar så jag räddade situationen kortsiktigt i alla fall. Men under den här tiden så ramlade rörelsen från att ha tränat bortåt hundra hästar, så hade jag fjorton kvar i träning. Nånting som jag hade byggt upp, ramlade fullständigt och jag fick börja om från början igen. Det gjorde jag -96. I slutet på året 1996 hittade jag en häst i Italien som jag köpte på avbetalning. Och han hette Viking Kronos. Och det skulle visa sig vara ”en frälsare på fyra ben” har han kallats. Och inte helt fel. Den här hästen skulle visa sig vara helt fantastisk. Han gjorde 14 starter. Vann 12 lopp. Gick dubbla världsrekord. Banrekord visade det sig. Och plötsligt var man gott gåendes igen. Jag sålde drygt 30% till en italiensk industrimagnat, plus 20% till en amerikansk, väldigt välkänd inom hästkretsar och fick på det viset in rätt många miljoner och räddade verksamheten och lyfte upp den rejält. Detta var -97. Sen efter det har det rullat på. De pengarna har jag använt rätt, genom att jag köpt bättre material, hästmaterial…

Återinvesterar?
– Ja, återinvesterar hela tiden, det har varit min grej. Att aldrig sitta med pengarna, det är inte så kul.

Är det den här rastlösheten som kommer in i bilden igen?
– Ha ha, just precis. Där kom det in igen. Jag har aldrig varit intresserad av pengar. Pengar är bara ett verktyg för att bygga upp nånting. Jag har använt pengarna till att köpa bättre hästar, bättre hästmaterial, utveckla gården här. Det är en av världens förnämsta träningsanläggningar, här finns precis allt man kan tänka sig. Det är så jag har fungerat. Aldrig varit intresserad av pengar på kontot.

"Ska du nå toppen, så går det inte att gå i andras fotspår"

Har du många barn?
– Tre barn.

Håller alla på med hästar?
– En håller på. Han är ju ytterst verksam i sporten nu. Tränar och tävlar sida vid sida med mig. Tar över mer och mer. Träningen i stallet, träning av hästarna. Så vi kommer så småningom att splitta de olika delarna så jag tar vissa delar av verksamheten och han tar över andra. Det kommer att bli nån form av specialisering den närmsta tiden.

Har det blivit naturligt för dem att komma in i det när de vuxit upp? Eller får du tvinga in dem?
– Nej, det har inte behövts. Adrian är intresserad av ridning, han höll ju på med ridning och spelade hockey, parallellet, i MIF som målvakt i ungdomsåren men sen la han av med det och så kom han en dag och ville köra hästar istället. Då var han sexton år, tror jag. Han är tjugotre nu och har varit mycket duktig. Jobbar och det har gått väldigt bra för honom också. Jag ser det som att han är Sveriges mest lovande, faktiskt. Har redan vunnit stora lopp och visat bra kyla i tävlingssammanhang.

Det som slår mig med din verksamhet är att det är djur, det är ingen industri, det är något annat. Ändå låter det ganska tekniskt när du pratar om det?
– Ja, men det är det ju. Man kan säga såhär, älskar du inte hästar – alltså brinner och har den riktiga passionen för hästen - då blir det aldrig bra. Så är det. Du måste tycka om hästarna som individer för att kunna bli bra på det. Samtidigt är man inte dummare än att man inser att du måste ha bra hästmaterial för att lyckas. Det går inte att komma till en formel ett-tävling med en gammal folkasnurra. Eller hur?

Ha ha. Nej.
– Så enkelt är det.

Och innan den svåra perioden -96-97, hade det lyft då?
– Ja, det hade lyft, ja. -92 till -94, åren bara gick framåt. Det gick bara bättre och bättre och jag var på väg att det skulle bli bra. Men sen kom de här ekonomiska bekymren som gjorde att allt kapsejsade. Och egentligen berodde väl allting på mitt genuina ointresse för ekonomi. Jag var mer intresserad av hästen. Det visade sig vara ett gigantiskt misstag.

Har det förändrats?
– Ja, det har förändrats. Jag har blivit mer medveten om att jag måste hålla lite koll på vad som händer. Plus och minus. Och tänka mig för innan jag gör en investering igen.

Har dina syskon gått samma väg?
– Nej, vi har gått olika vägar allihopa. Jag har en syster som jobbar inom polisväsendet, en syster som jobbar på SVT, som scripta, en bror som jobbar på kommunen och en bror som faktiskt jobbar för mig och sköter alla papper. En som jobbar på Folksam och en som jobbar på DP (TIC DP dentalteknik). Så det har varit olika vägar men mina syskon är intresserade av travet och de följer ju mig. Och Lulzim som jobbar på Folksam försäkrar hästar. Han är väl en av de största i Sverige på hästförsäkringar.

Ja, man blir nyfiken på den här karriären. Du kom hit när du var åtta och har byggt upp det här nu… Vad är framtidsplanerna? Du har ju långt kvar – känns det som du är mitt i karriären?
– Ja, jag har fortfarande energin och jag vill fortfarande skapa - framför allt vill jag skapa topphästar. Superhästar. Det är det som driver mig. Framtiden är väl att jag slutar köra lopp och Adrian (sonen) tar över. Det har han mer eller mindre redan gjort.

Är han bäst av er två nu?
– Ja, han är bättre än mig nu. Som kusk. Han har fått chansen och han har verkligen tagit till vara på det. Man måste ha talang också och det har han. Men i framtiden blir det så att jag tar hand om unghästarna och bygger upp dem till honom. Så får han ta över dem när de är klara. Och sen håller jag på att bygga upp stuteriet här, som är till avelsverksamheten. Vi ligger två i Sverige när det gäller avelsframgångarna. Och där har jag en målsättning att bli bäst. Och fokusera lite mer på aveln än vad jag haft tid till innan. Avelsverksamheten har jag i stort sett bara haft tid till under vintermånaderna tidigare. Sena kvällar blir det när man ska gå igenom vilka avelshingstar man ska använda och sådär, men det kommer bli lite större fokus på det. Och större fokus på unghästarna och träna dem, så för Adrian ta över tävlingsverksamheten.

Det känns som du är hungrig fortfarande?
– Ja, men det är jag. Jag är hungrig varje dag. Men det är ett oerhört tufft yrke, det är det. Samtidigt jävligt lätt. Om man är driven och tycker om det här. Detta är den mest fantastiska sporten man kan tänka sig, den ger så oerhört mycket. Du har hästarna. Du har tävlingsmomenten. Travsporten inbegriper så otroligt mycket. När man väl blivit biten av det… Det vet man som med hästägare - har de en gång blivit bitna av en häst som har vunnit och såhär - de släpper nästan aldrig greppet. Det ger otroligt mycket tillbaka. Hela tävlingsmomentet är ju helt fantastiskt, alltså.

Jag förstår det. Jag kände själv innan när vi var ute en speciell känsla när de kommer förbi, nära…
– Ja, sen är de olika individer allihopa också. Du har inte två individer som är samma. Inte som när du sätter dig och kör en Porsche Cayenne, sen kör du nästa och nästa och det är samma jävla biljävel. Så är det inte med hästarna. Varje häst du kör är helt olika individer. Helt unika. Precis som människor. Det är fantastiskt att lära sig, så här fungerar denna. Det är häftigt, alltså.

Och målsättning med stuteri och unghästar är att ta fram den nya Viking Kronos?
– Exakt. Jag har ju haft hästar som kommit efter Viking, men som Viking gjorde bara 14 lopp på tävlingsbanan, sen satte jag honom i avel och det visade sig vara den bästa avelshingsten som Sverige någonsin har haft. Prix d’Amérique-vinnare har den som pappa och massor av stora stjärnor…världsrekordhållare – bästa hingsten som nånsin… och då blev jag helt utdömd och idiotförklarad när jag lät hästen gå till avel.

Varför det? För att han var i sin "prime"?
– Exakt. Han hade inte mer att bevisa – han skulle bli avelshingst. Jag blev idiotförklarad, jag fick till och med hotbrev, faktiskt.

Hotbrev?!
– Ja. Det är många som älskar hästen, men jag bara bestämde mig en dag och så var det färdigt. Och jag hade skrivit avtal med delägarna att jag bestämmer när hästen ska sluta tävla.

Vad sa de då?
– Nej, de var inte glada, såklart, men jag hade ju papper på det. Kontrakt på att jag bestämmer när hästen slutar tävla. Det har varit en tuff väg att välja, men jag har valt min egen väg och jag viker aldrig undan. Så är jag som person.

Men de måste blivit glada sen när de såg resultatet?
– En del av dem bara försvann som delägare i hästen.

Köpte du ut dem då?
– Ja. Det var en bra affär.

Jag hade velat veta lite mer om den här resan, när du var 20-40 om hur man får ihop den tiden, med det engagemanget?
– Jo, men det var ju perioder när det inte var bra. När ekonomin kapsejsade. Jag körde på en kollega, som först körde på mig i sista svängen. Och så blev jag riktigt förbannad och galopperade ikapp honom och brände rakt på honom i full fart. Jag höll på att välta två hästar.

Det låter ju livsfarligt?!
– Jo. Men jag hade rätt så bra koll. Jag vet ju hur hästen fungerar, så jag hade bättre koll än vad folk tror. Men utifrån sett så såg det livsfarligt ut. Men det var inte så farligt som det såg ut. Hur som, så fick jag tre månaders avstängning för det. Och det var ett jävligt tufft straff, en annan konkurrent hade gjort likadant bara några veckor tidigare och han fick en veckas avstängning, jag fick tre månader. Och inte nog med tre månaders avstängning, jag fick ju hela jävla pressen på mig också. Alla jävla tidningar och TV och skit. De visade det på sporten och… det blev en jävla hetsjakt. Mitt i allt elände. Samtidigt som vi separerade, jag och min sambo.

Som är mamma till dina tre barn?
– Ja. Och då hade vi Adrian redan. Vi separerade i åtta månader eller så, det var en jävla tuff period. Avstängd tre månader. Sen en frugan som lämnade en… Då var det tuffa månader.

Men ni blev tillsammans igen?
– Jaja, vi blev tillsammans efter åtta månader.

Och är tillsammans fortfarande?
– Ja. Vi har varit tillsammans i 27 år.

Minus åtta månader?
– Haha, Ja.

Var hittar du energin och kraften när det är motigt?
– Det är väl den jävla DAMPen. Jag satt själv en söndag… jag hade låg energi där nån månad, det var inte roligt. Jag satt en söndag och hade satt på lite kaffe och satt i köket och tittade, då bodde jag själv, i ett supertråkigt hus som var renoverat i slutet av sextiotalet. Då satt jag i köket och tittade, vilket jävla tråkigt kök, kändes som en uteliggare, i den rivningsfärdiga kåkjäveln. Så tittade jag på den jävla fula tapeten och funderade - är det såhär jag ska ha det i resten av mitt liv? Nä, nu jävlar! Och sen fick jag energin tillbaka igen och bara körde på. Jag vet inte var det kom ifrån - en del hade väl gett upp? Men jag är inte sån.

Du menar att det var SÅ jobbigt?
– Alltså, det var jävligt jobbigt. Om ekonomin är totalt krasch och allting är rätt åt helvete, så. Det gäller att mobilisera energi igen och gå vidare. Men gör man det den gången, så är det faktiskt… sen klarar man sig. Det är så det känns.

Överlevnadsinstinkt, låter det som.
– Precis, man måste ha det.

Tror du det är nåt genetiskt – att du har det från dina föräldrar?
– Ja, alltså både morsan och farsan - farsan gick bort ifjol - otroligt starka individer som lämnade först allt de har över en natt, sen till ett nytt land och är flyktingar där, sen ta sig därifrån till ett helt nytt land som Sverige, med allt vad det innebär. Sju barn och börja om igen från början. Otroligt starka människor. Det är väl därifrån man har den styrkan. Att aldrig ge upp. Kämpa på. Det gjorde de.

Tror du det är miljön, att du lärt dig, eller har ni det i generna?
– Det är nog en kombination av arv och miljö. Det är ju tätt sammanhängt med vad det ska bli av en individ. Det är ju generna och miljön du växer upp i. Jag tror båda två är otroligt viktiga faktorer. Det går hand i hand, det är jag övertygad om. Det är inte bara generna utan… nån kan ha bra genetiska egenskaper, men växer han upp i en jävligt dålig miljö så kan det gå fel. Så är det.

Och tvärtom?
– Och tvärtom, ja. Ha jättebra miljö, men dåliga genetiska förutsättningar… Men många av mina topphästar som… hela mitt tänk vad gäller hästavel, är arv, miljö och den tredje saken – talang. Arvet är otroligt viktig, men miljön också var hästen växer upp. Att de har bra förutsättningar, att de får bra mat, att de har goda ytor att springa på. Sen väljer man ut bra genetiska förutsättningar på pappret och man ger dem jävligt bra miljömässiga förutsättningar, men han är ingen talang i alla fall. Så kan det vara.

Och vi människor skiljer sig inte så mycket från det menar du?
– Nej. Som Dante, min son, han är jävligt rolig och pricksäker i sina kommentarer. Han är dedikerad till att spela fotboll, han går på fotbollsgymnasium nu – Jonas Therns fotbollsgymnasium – och Adrian häcklade honom en dag för att han tränar, tränar, tränar, hela tiden. Så säger Dante till honom att ”jag kan inte rå för att jag har så dåliga fotbollsgener genom min pappa – därför måste jag träna så mycket mer för att bli bra”. Han tycker att jag är talanglös i fotboll, det var jag ju också. Han snackar också om gener att han måste träna så mycket mer för att bli bra.

Det har varit fascinerande att höra lite om din resa och din kämparglöd.
– Ja, men nu ligger det inte för oss att bara ge upp. Det var aldrig ett alternativ att bara lägga ner skitet och ta ett vanligt jobb. Det fanns ju också som alternativ. Men jag tänkte nog aldrig på det. Hur jävla djup krisen var så tänkte jag aldrig på det. Det är klart att jag fick minskad energi, det fick jag, men den kom snart tillbaka igen.

En sista fråga. Vad har fått dig att gå din egen väg?
– Jag har väl inte varit så jätteimponerad av många av de tränare som man har sett, liksom. Det har inte varit någon konkurrens, om man säger så. Jag har alltid velat nå toppen och ska du nå toppen, så går det inte att gå i andras fotspår. Så är det. Man måste gå sin egen väg.

Jag håller med. Tack för din tid.
– Tack själv.

Se alla Intervjuer
i flödet