överst hemsidan

Sixten Nordström om karriären, Sveriges musikutbildningar och Kontrapunkt

Sixten Nordström om karriären, Sveriges musikutbildningar och Kontrapunkt

Han har förändrat utbildningssystemet för musik i Sverige i flera decennier. Han var den yngste dirigenten på Malmö Opera. Han var programledare för Kontrapunkt i nästan 15 år. Vi har träffat Sixten Nordström för att prata om hans karriär

"När det gäller hela den här jazzrepertoaren så kan jag bli väckt mitt i natten och spela låtar som jag spelade för över femtio år sen"

Vi beger oss ner till Skanör en fredagseftermiddag för träffa Sixten Nordström. Vi möts av en glad person med glimten i ögat och blir presenterade för Marianne (Sixtens fru). Barnbarnen är på besök och tittar fram från köket. Vi slår oss ner i vardagsrummet där det givetvis också står ett piano (som vi lekmän kallar det).

Jag skulle vilja börja i nutid och med att fråga om Tonkonstens främjande och medaljen du fick nyligen. Hur var det?
- Jo, det var en stor ära. Det står på den att jag var nummer 207 i historien som har fått den. Sedan 1940-talet. Det blir sådär en tre stycken om året som får den. Och det är för mina, som de sa, pedagogiska insatser bland barn och ungdomar och allmänheten. Jag har ju undervisat sedan 1960. På alla de stadier. Dessutom höll jag på med förskola, för jag skrev kursplanerna och undervisade två år på det nystartade förskoleseminariet i Malmö 1962, där hustrun, Marianne, satt längst fram till höger. Yngst och vackrast i klassen och den som hade högsta betyget i alla konstnärliga ämnen. Vi firade guldbröllop för två år sedan. Marianne var tjugo och jag var tjugofem. Vi träffades en gång utan att någonting hände, morgonen därpå hade jag lektion och då kom vi överens om att det här går ju inte. Ni vet på den tiden, 1962, om en lärare hade umgänge eller blev förälskad i en elev, så blev läraren med all säkerhet avstängd och eleven blev relegerad.

Men det var väl inte nån större åldersskillnad?
- Fem år, nä nä, men du vet, på den tiden, lärare var lärare. Tjugofem år gammal, hade jag naturligtvis kostym och vit skjorta och slips. Och titulerades Musikdirektör Nordström. På Borgarskolan däremot, där jag undervisade 1960, var jag ju obetydligt äldre än eleverna. Jag var tjugotre och de var arton.

Hur gick det?
- Jo, jag var ju lärare. Herregud, det hade inte med ålder att göra. Det var som när jag gick på Latinskolan… mina lärare de var ju en sådär 35-40. Men vi trodde att de var 55-60.

Om vi backar bandet ännu lite mer och det här med musikintresset, som ändå måste börjat nånstans. Var det från födsel?
- Nja, sådär sju-åtta år gammal, så var det grannfrun som hade organistexamen. Alla var ju hemmafruar på den tiden. 1944 började jag skolan, då var jag sju. Så det är mitt under kriget. Då hade hon ett piano som jag började klinka på och hon tyckte det lät så lovande, så hon började undervisa mig. Och 1948, när jag började på Latinskolan, då säger hon att nähä, det här går inte längre, nu kan jag inte längre. Så började jag på Latinskolan för Musikdirektör Wilhelm Roth och så gick jag för honom i två år. Jag var mycket flitig och övade flitigt. Jag var mycket intresserad, lika intresserad som av idrott. Och 1950 så sa han att nej, det här går inte längre, nu skickar jag dig till konservatoriet (Malmö Musikkonservatorium).

Vad var det?
- Det är föregångaren till Musikhögskolan. Då och ända fram till 1963 fanns det bara en musikhögskola i Sverige, i Stockholm. Kallad Ackis, därför att anordnare av högre musikutbildningar i Sverige var ursprungligen Kungliga Musikaliska Akademin. Och så var det bara i Stockholm. Så jag ansökte om frielevsplats i pianoklassen. Så fick jag inte det först, för att sekunden efter få ett annat papper i handen där jag tilldelas fyra års gratis musikutbildning i musikdirektörsklassen.

Varför det?
- Ja, det vet jag inte. Jo, de tyckte väl att jag var begåvad på musik. Jag hade inte en sekund tänkt på att jag skulle ägna mig åt musik, jag visste inte vad jag skulle göra då.

Var du duktig i skolan i övrigt?
- Nja, sådär lagom. Bäst i svenska och att skriva. Och jag var väldigt duktig i gymnastik. Men ni vet, när man var sjutton år så hade man inte tänkt vad man skulle bli. Det hade ingen människa gjort. Men då plötsligt… jag tänker den där filmen Sliding Doors, den som är musikal nu på Malmö Opera, tänk om! Tänk om! Vad hade hänt med mitt liv om jag hade gått ut till vänster istället för till höger? Det jag menar är att folk motade ut mig till höger.

Du menar in i musik…
- Ja, ja. Men det är klart, man kunde ju inte säga nej till en gratis utbildning. För det kostade då, att studera på musikkonservatoriet. Man betalde lärarna efter varje lektion.

Efter varje lektion?!
- Ja, efter varje lektion, i handen. Och det hade ju inte mina föräldrar råd till. Jag som kommer från den enklaste arbetarklassen. Jag tjänade i alla mina år mina egna fickpengar. Från det att jag var femton, genom att spela i jazz- och dansorkestrar.

Är du född och uppvuxen i Malmö?
- Ja, på Ellstorpsområdet. Två hus ifrån Ranelid, som spelade fotboll med min lillebror. Jo, så att helt plötsligt var jag studerande i Musikdirektörsklassen. Sedan var det så att på den tiden, musikämnena, de kunde man studera vid musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö. De som fanns utöver Stockholm. MEN, för att ta examen, var man tvungen att gå det så kallade läraråret i Stockholm, på musikhögskolan. Men så meddelade Stockholm och Göteborg gemensamt att de skulle skicka upp en försökskanin, det var jag, och se hur det gick. Så jag gjorde under ett år 53 förexamina, förtentamina och examina. Åkte runt, slutligen, med tre lärare i släptåg och gjorde åtta lektioner på alla stadier för att bevisa att det gick alldeles bra att studera i Malmö också. Och tre år senare så fick Göteborg och Malmö examensrätt också.

Visst var det väl så att du var med och startade upp musikskolorna här i Malmö?
- Musikgymnasiet? Ja. Först Musikgymnasiet 1971. Det var i samband med att jag var musikkonsulent för Malmö stad. Och så hörde Utbildningsdepartementet av sig och sa att vi vill att Malmö ska vara en av de sex orterna. Så jag skrev kursplanerna och blev föreståndare för Musikgymnasiet, som det hette på den tiden. Där var jag i två år, för sen hörde de av sig igen. Då skulle vi prova en ny musiklärarutbildning i Sverige. Ni vet, fram till 1973, då även i skolornas musikliv, var musik lika med klassisk musik. Ingenting annat. En rolig grej, sådär 1965 så kom det några konstiga människor som spelade nåt som hette pop. The Beatles.

Ha ha…
- Och mina elever på Linnéskolan sa – magistern, kan vi inte få ta med och spela en skiva? Jo, sa jag, gör det. Och så spelade de. – Magistern, vad tycker du? Jo, sa jag, jodå, det är som de andra, det håller en månad sen så är det slut. Jag slår vad med er om tio spänn att det tar slut om någon månad. Vet ni, att fortfarande nån gång på stan, kommer det någon vid det här laget sjuttioårig man eller kvinna fram och knackar mig på axeln och säger – Du, du är skyldig mig en tia…

Ha ha ha…
- Och så får de en tia. Det är sant. Det lustiga är att de första elever jag har haft de är ju idag 75. Eftersom jag själv fyller 80 till sommaren. Jo, det har hänt flera gånger. Tio spänn.

Men nu när du utbildade i början så var musik alltså synonymt med klassisk musik?
- Oh, ja. Så gjorde jag mig, 1973 och till 1978, till ovän med halva professorskåren i Sverige. När jag höll i reformeringen av den svenska musiklärarutbildningen och föreslog att man får lov att kalla pop och rock, jazzmusik, folkmusik, utomeuropeisk musik, för musik. Det tyckte de var fruktansvärt. På en musikhögskola? Syssla med annat än klassisk musik? I Stockholm, när jag presenterade förslaget, kommittén som höll i det här, de skickade alltid fram mig för att berätta vad det rörde sig om. Där var femhundra lärare och studenter och professorerna skulle nog vilja klösa ögonen ur mig. Och där var mycket spänd stämning. Ända tills plötsligt, en rödhårig dramatisk flicka reste sig upp och skrek – ÄNTLIGEN!

Vad hände då?
- Det var elevkårens, studentkårens ordförande. Och då vände det. Vet ni vad jag är idag? Motsatsen. Jag som såg till att man fick föra in all den här andra musiken också i utbildningen och vi skulle ha två sorters piano. Ett, klassiskt piano efter noter, det ger vi inte avkall på. Två, gehörspiano. Varsågod, se till att de kan spela…

Vad är gehörspiano?
- Utan noter. Och inte bara det. Om där nu står en melodi i C-dur, se då till att ni utan större besvär kan transponera ner den till B-dur. Ni måste kunna transponera också. För plötsligt, i ett sammanhang är en melodi, en sång för hög, eller så är den för låg. Då gäller det att kunna flytta på den. Och det kunde jag ju lätt säga som rörde mig obehindrat, eftersom jag spelat så mycket jazz i mina dagar i olika jazzorkestrar. Så två sorters piano. Och sång, kom ihåg att sjunga Schubert, men också Olle Adolphson, Irving Berlin och liknande. Idag, när jag undervisar i årskurs ett vid Musikhögskolan i den klassiska musikens historia, så är jag en missionär. Vet du hur många procent som är klassiskt inriktade i årskurs ett och två nu?

Ingen aning.
- Tio. Tio procent. Och år 1973, när jag startade där, hundra procent.

Fortsätter det bara neråt?
- Mmm.

Så om nåt år är det åtta procent, osv…?
- Det är det jag undrar. Av en grupp på fyrtio stycken som jag har i årskurs ett, är det fyra som är klassiskt inriktade. Och sen är det en drös som är sing/songwriter, rockare, jazzare, popare och de är fruktansvärt bra.

Alltså även de som inte är klassiskt inriktade?
- Oh, ja, ja, ja. Oj oj oj. Mmm. Ni skulle varit med i lördags på Malmö Live, när Musikhögskolan hade SMASK! Det vill säga uttagning till Musikhögskolornas Melodifestival. Ja, de kan ju ta den svenska Melodifestivalen och slänga i soptunnan…

Vad är det som är så bra?
- Ni vet, med stor symfoniorkester, dansare, kör, levande och vilka bidrag. Och vilken scenisk gestaltning de har. Makalöst bra. Jag har suttit i juryn i alla år, i femton år. Så nu ska de samlas i Värmland på Ingesunds musikhögskola om några veckor och så avgörs svenska musikhögskolemästerskapen i – vem är bäst på att skriva och framföra schlager? Observera, absolut ny musik, svensk text och minst en tonartshöjning.

Jag förstår…
- Och ni skulle höra när tonartshöjningen kommer, du vet då är det ju musikhögskolans folk som sitter till nittio procent och de hör ju på fläcken och då går det ett vrål genom salongen, när tonartshöjningen kommer. Ack ja.

En annan sak jag hört var att du skulle ha varit den yngste dirigenten för Malmö Opera, eller…?
- Ja, den yngste dirigenten. Oh, ja. Jag var där när jag var tjugoett, 1958. Och fick raskt ansvaret, jag var repetitör och jag studerade in tre, fyra operor. Jag var musikalisk chef för Ingmar Bergmans pjäser. I pausen spelade jag och hans regiassistent fyrhändigt bluespiano. Det var den tjugoåriga regiassistenten Gösta Ekman. Men det var en upplevelse att få arbeta under Ingmar Bergman, oj oj oj. Och sen plötsligt, en dag, kom chefdirigenten Sten-Åke Axelsson och sa att – Sixten… Ja? Nästa torsdag dirigerar Sixten Kungen och jag. Jag sa, jag har aldrig dirigerat en professionell symfoniorkester. – A, det ska nog gå bra. Jaha, får jag nån repetition med orkestern på 55 man? Där var ingen som var tjugoett år i den orkestern, ingen var under trettio. – Nej, oh nej, det blir för dyrt. Och Sixten kan ju verket. Han har studerat in hela och suttit på pianot under alla repetitioner, nej det ska nog gå bra. Jag undrade hur i hela fridens namn kunde de betro mig, tjugoett år gammal och bara gå rakt in och dirigera? – Sixten har väl frack? Nej, sa jag. Nej, det har jag inte. – Det har han på torsdag. Ja, sa jag, det har jag. När det var dags så gick jag ner i diket och mörkt var det. Jag som var gymnastisk och spänstig skulle ta ett galant hopp upp på dirigentpodiet och lyckades sätta foten rakt på lackskon på konsertmästaren som ger upp ett vrål… Och så kom jag upp och vände mig om och tittade, det var alldeles mörkt. Strålkastarljuset satt rakt ner i ansiktet på en… ja, de har hört att det är jag ikväll, det finns ingen i salongen. Men sedan så dirigerade jag Kungen och jag och efteråt kom Inspicienten fram. Då tänkte jag att nu får jag antingen massvis med ros eller massvis med ris, men han sa bara en sak – Du, idag var föreställningen tio minuter längre än vanligt. Sen gick han igen.

Ha ha…
- Han tänkte, ska man behöva sitta här tio minuter extra? Du har för långsamma tempi. Får inte dra ut på det så ju. Mmm. Men sen dirigerade jag flera gånger till och då höll jag mig så det blev som det skulle vara.

Jag vill komma tillbaka till din utbildningskarriär. Den har pågått under hela ditt liv. Också klassisk musik och opera, det är ändå ”finrummet”, det får man väl säga?
- Ja.

TV är ju en helt annan sak. När du var programledare för Kontrapunkt, Hur var det? Det är ju inte finrummet på samma sätt…
- Ja, det är nåt helt annat. Men då hade jag stått framför tv tio år tidigare. Kontrapunkt började -85 och slutade -98 och jag gjorde nästan hundra program. Men redan 1977, då var jag musikkritiker för Arbetet. Efter att ha varit på Skånskan en del år. Bredvid jobbet, som frilans. Då sa de, nu fyller tidningen 90 år, då gör vi en festkonsert. Så du kan väl hålla i det? Jag kontaktade symfoniorkestern, som den gången först var lite motspänstig och varför det? Jo, vi skulle ju inte bara spela Brahms och Tjajkovskij utan jag sa att så kommer Nicolai Gedda. Jaha? Och sen kommer Lill Lindfors. Åhhhh (negativt uttalat). Sen, håll i er, sen kommer Lill-Babs. Nej, nu jävlar. Va? Ska vi ackompanjera de schlagerdivorna? Ja, sa jag.

Men det var inte i Kontrapunkt?
- Nej, nej. Utan programmet fick namnet Det bästa av det mesta. Beroende på att vi varvade symfonier med balett, med opera, operett, musikal. Tio år senare, när jag gjorde det för tionde gången, det kom sedan varje år, sändes tre program varje trettonhelg. Tio år senare, så tog Stockholmsfilharmonikerna med glädje upp samma idé – med såna artister till symfoniorkester. Men den gången så – Mmm, symfoniorkestern och Lill-Babs, va? Som visade sig vara den mest reko brud jag har träffat i mitt liv. Verkligen, oj oj oj.

Var kom den idén ifrån?
- Den kom ifrån den legendariske, numera döde, Tony Kaplan på Arbetet. Som var deras, ja, det var Sveriges främste nöjesjournalist. Med ett kontaktnät som inte var av denna världen. Därför kom alla de här stora stjärnorna. Vi presenterade i tio år, bara de allra största. Så jag kände ju lite till hur det var att stå framför kameran. Men det där med Kontrapunkt var vansinnigt roligt för jag gjorde ju programmen själv. Sten Broman, på sin tid, hade ju en stab på fem personer som gjorde programmen och som matade honom med fakta. Men jag gjorde dem själv. Jag hade skrivit upp vad jag ville ha med och så skickade jag alla frågorna till domaren, den danske musikvetaren Jens Østergaard. Så kom det tillbaka med två små bockar – Kan vi inte istället ta det? Jag skrev tillbaks, klart vi tar det istället. Men det svåraste med Kontrapunkt, det var ju inte att veta en massa om de verk som skulle spelas upp, för det var klart jag såg till att läsa in mig ordentligt på det, nej, det var det runt om.

Som vad?
- Det var ju inte direktsändning, men det var ju som direktsändning ändå. Man kunde inte göra något åt programmen. Det var ju inte realtid när det sändes klockan nio en lördagskväll, utan alltihop spelades in, på mitt förslag, under en hetsig vecka. Och sen så sändes de. Vi gjorde två program varje dag, fem kvällar under en vecka. Sen sändes de då ett antal lördagar. Men programmen blev precis som när de spelades in, inget att göra åt det. Och värsta fienden, brukar man fråga mig? Tiden. Det stod en klocka där, som jag hela tiden fick titta på. Sex frågor… Mmmm, nu ska vi se… och det ska vara klart på 57 och en halv minut. Hade det varit i Danmark, hade det kvittat en minut hit och dit, men i Sverige – wow! Varför det? För sen kom Rapport. Så jag fick hela tiden kolla var är jag nu, när tredje frågan börjar måste det vara högst arton minuter, oj oj oj. Och sen gör ett levande inslag i mitten att vi får inte börja senare än 33. Och så när det är 47 är det en fråga kvar och då svischar jag förbi lagen och säger i mungipan, nu är vi illa ute, nu gäller det att fatta sig kort. Utan att det syntes i bild. Och så när första laget svarat, så ger sig domaren in på en längre, glad, trevlig utläggning och tiden rinner undan. Ha ha… Och jag tänker att jag kan mörda honom. Sen fick jag då se till att vi raskt fick ihop det de där sista minuterna och allting gick bra, utom en gång när vi drog över två minuter. Men som sagt, det var vansinnigt roligt att göra.

i flödet

"På grönländska finns det inget ord för musik. Men de har 28 ord för snö…"

Det förstår jag. Du har gjort så enormt mycket, med utbildningar, du har spelat med jazzband, varit dirigent…
- Soloist med symfoniorkestern, med Rhapsody in blue!

Just det. Och tv-program osv… om man tar allt  – vad har varit mest stimulerande?
- Ja, det är nästan omöjligt… eftersom jag har haft förmånen att få göra så många olika saker. Jag har inte spelat pop och rock, det kan jag inte.

Men du uppskattar det?
- Nej.

Nej? Det lät så innan?
- Nej, det är inte min musik riktigt, nej. Och när jag ska spela… det är klart jag kan spela Beatles-låtar och sånt där, men min tolv år yngre halvbror, han sa alltid att – Sixten, låt bli det, du har inte den rätta känslan.

Ha ha…
- Lira jazzlåtar istället, för det är du en jävel på, men försök inte spela rock och pop. Nej, sa jag, det ska jag inte. Men i alla fall, det var kanske, Stadsteateråret, det var ju upphetsande, men då var jag så ung att jag förstod inte hur upphetsande det var. Men efteråt har jag haft en oerhörd nytta av det. Inte minst genom att jag äter noter.

Vad betyder det?
- Ja, att jag är en baddare på att läsa noter. Ibland ackompanjerar jag utan att ha sett noten. Det lärde jag mig på Stadsteatern för från tio på förmiddagen, till fyra på eftermiddagen, så bara rann det in folk hela tiden som skulle ha ackompanjemang. Och ett par gånger på hösten och ett par gånger på våren så kom provsångare utifrån världen och skulle provsjunga för olika uppgifter. Då kom de och slängde upp de värsta av arior på notstället. Och då var det bara att klippa dem direkt. Om det var lite utsmetat och för svart nånstans så gällde det att på känn se till att det gick vidare då, för det betydde ju mycket för dem. Så där lärde jag mig oerhört mycket, när det gäller att läsa noter. Det har jag haft otrolig glädje av i mitt liv. Fortfarande idag, fastän jag inte övat sen 1962, när jag spelade Rhapsody in blue. Då sa jag till mig själv att, nu har du övat två timmar om dan i många år, nu sysslar du med andra saker. Musikpedagogik och musikvetenskap i Köpenhamn. Sen ägnade jag mig åt musikvetenskap och musikpedagogik, men fortfarande idag, så har jag det i fingrarna. I synnerhet när det gäller hela den här jazzrepertoaren så kan jag bli väckt mitt i natten och spela låtar som jag spelade för över femtio år sen.

Spelar du nåt fortfarande?
- Ja, jag undervisar tre gånger i veckan på Musikhögskolan, där spelar jag varje lektion. Och det är mycket roligt att kunna säga att, bara så ni vet såhär lät Chopin, så spelar jag ur regnbågspreludiet, det är ju en himla skillnad på det och på att lira Jeepers Creepers (Louis Armstrong) eller On the Sunny Side of the Street och så exemplifierar jag med det där. Och det är en oerhörd styrka, för det imponerar ju att jag utan noter vräker ur mig den repertoaren. Och så tänker de, vid den åldern? Herregud, han borde vara död…

Ha ha..
- Jo, men som sagt, det är lika stora ögonblick i mitt liv att få spela Gershwins Rhapsody in blue fjorton gånger för att alla Malmös gymnasister som skulle höra den. Eller att dirigera, för jag fick göra det många gånger. Och sen att medverka till utbildningen av blivande musiklärare, för utan den reformeringen av musiklärarutbildningen, så hade musiken i skolan inte levt. Att vi sa att man får lov att säga att pop och rock är musik, det också. Och ni ska lära er att spela det också.

Även de som bara ville spela klassiskt?
- Ja, det hjälper inte. De skulle också kunna det. Och idag är det rena mordet att gå in i ett klassrum och undervisa i musik utan pop och rock. Det är rena döden.

Vad tror du om framtiden, utvecklingen?
- Svår. Den är svår. Den klassiska musiken, det är tyvärr bara att erkänna det hur ogärna man än vill, den tappar mark varje dag som går.

Men den har ändå levt så länge. Kan det verkligen vara så att den försvinner? Eller är det vad du menar, att den kanske försvinner till sist?
- Ja, man vet ju inte. Allting består ju inte i evighet. Men, den har det svårt hos den yngre generationen. Och min kurs, som jag har på Musikhögskolan, där är en del som har gått den i tretton, fjorton år. Jag har haft den i sjutton, arton år. Var jag än föreläser, så är min publik minst sextio. Helst sjuttio-sjuttiofem. Nån under femtio finns där aldrig.

Menar du att förr, så var även de som var tjugo, trettio intresserade av klassisk musik?
- Ja, det var de tvungna att vara, för det undervisades man ju. Det gör de inte så mycket idag. Jag kan säga att de som kommer till min musikhistorieundervisning och är tjugo, tjugoett nu, många av dem har aldrig haft någon klassisk musikundervisning. Men de är fruktansvärt bra på pop och rock. Som jag sa, jag känner mig som en missionär. Och jag som en gång i tiden var missionär för det motsatta.

Du har själv nämnt att du var duktig i idrott, när du var ung. Och jag har fått för mig att du tävlingssimmade?
- Ja, innehade svenska rekordet i lagkapp 5x50m fritt i fem år.

När då?
- 1953-54.

Var det nära att det blev en idrottskarriär?
- Nej, nej, nej. Jag var bara sjutton när jag plötsligt började studera i musikdirektörsklassen. Men jag var med och införde ishockeyn i Malmö 1953. När tidningen Arbetet startade föregångaren till vårvinterlovet (sportlovet) som hette Kul i tre. Då för första gången spelades det ishockey och mitt lag vann de första åren, äldsta pojkgruppen. Man spelade utomhus, i starkt snöfall och inga skydd. Inget huvudskydd och de som hade glasögon spelade med glasögon. Jag glömmer aldrig att de ansåg att jag var oschysst, när jag som förste man lyckades lyfta pucken. Ni vet, den for ju bara längs isen. Plötsligt kunde jag lyfta pucken. Va? Vad fegt!

Ha ha, fegt! Men du, du var ju musikkritiker på Skånska Dagbladet och Arbetet där på 60-talet. Hur har det förändrats då? Var det mest klassisk musik då som..?
- Ja, jag recenserade bara klassisk musik.

Och det var ingen annan som recenserade annat heller, eller det fanns inget?
- Nja, det började komma så nätt. Ni vet vem Mats Olsson är? Sportjournalisten som nästan blivit en ikon, när det gäller sportjournalistik. Han skrev om pop och rock. Liksom Karsten Erichs ”Katastrof Karre”, under de svåra vinteråren när han var i radio och pratade om snökatastrofen.

Var det på sextiotalet?
- Nej, sjuttio, sådär. Nej, jag fick inte recensera operett och musikal, nej, jag var för allvarlig, sa dom. Skriver man om klassisk musik kan man väl inte skriva om sånt? Några gånger fick jag förtroendet, men nej, det var klassisk musik jag skrev om.

Hela vägen fram till…
- Ja, cirka nittio-nånting.

Böckerna som du skrivit är jag nyfiken på, också. Varför skrev du böcker? Var det någon som ville att du skulle…
- Ja. Förlaget Dialogos. Alltså, sa en del, hade du inte gjort Kontrapunkt, så hade du aldrig fått skriva böckerna. Det tror jag är alldeles rätt.

Tror du det?
- Ja. Visst blev jag förbannad den gången, men det var alldeles säkert helt riktigt. Men… Ja, sa förlagschefen, vad ska den heta? Så blev det musik? Nej, nej nej. Så BLIR det musik. Du ska tala om för dem, varsågoda, Så blir det musik. Och hur ska vi lägga upp den? Ja, lägg upp den brett. Vad vill folk läsa? Ja, de vill både läsa om historien och om tonsättaren bakom verken och instrument och så det blev en bok som tar helhetsgreppet om musik… och gud förbjude, men jag skriver ju om både pop och rock och jazz och utomeuropeisk musik där. Så jag fick läsa på riktigt ordentligt. Egentligen var det förmätet av mig att skriva det, men resultatet blev att, för det första såldes den slut, sen trycktes den om två gånger till. Och i många skolor i Sverige, på alla stadier från högstadiet, gymnasiet och folkhögskolor till och med på Musikhögskolan, så har man den som kurslitteratur.

Och om jag förstått det rätt, så var det den enda läroboken i Grönland?
- Ja.

Är det det fortfarande?
- Ja ja, ja. Och det är inte bara en bok, det är fem. De styckade den i fem delar, tillsatte en kommitté som arbetade i fem år med att hitta ord, för ni vet, på grönländska finns det inget ord för musik. Men de har 28 ord för snö…

Ha ha ha…
- Men de har inget ord för musik. Så när vi var där, jag har varit fyra gånger i Grönland, med unga musiker och under tio dagars tid gav jag trettio konserter och föreläsningar och det var enda gången i hela mitt liv, som jag gett föreläsningar med levande musik. Det var rätt fantastiskt. De bara satt och så, ja, en trio av Bach – ja, då klev tre man fram och spelade. Så sa jag, gymnasiet, har ni ingen riktig musiksal? Nej… Men när vi kommer nästa år så har ni det nog, va? Ja… När vi kom nästa år, så skyndade de sig att dra iväg med mig till gymnasiet och så sa de – titta där, nu har vi musiksal, det står där. Så stod där tjugoåtta bokstäver ovanför musiksalen, så sa jag att musiksal, det är åtta bokstäver, där är tjugoåtta. Där kan väl inte stå musiksal? – Nej, men vi har inget ord för musiksal. Men vad står där då? – Där står: rum i vilket ljud frambringas.

Ha ha…
- Det var det närmsta de… ha ha, ja det är fantastiskt. Jo, så fick de den boken av mig och jag har den på grönländska och den finns på finska också. Sen är den och alla andra böcker slut och de trycks aldrig om. Det var på väg att de skulle trycka om Så blir det musik, den trycktes i Ungern och så vänder sig förlaget till Ungern, då har allt digitaliserats och de har slängt alla plåtarna. Så var det slut.

Och sen de kommande böckerna De stora tonsättarna och Världens bästa operor…
- Och Stora operetter & musikaler…

De har då fokus på klassiskt?
- Ja. Det är bara klassiskt de. Ja, Stora operetter & musikaler är ju inte riktigt klassiskt.

Så de är inte utbildningsböcker, på det sättet?
- Nej, det var någon som rätt så träffande skrev vad mina böcker om musik och dramatik är, det är ungefär: synnerligen utökade programblad.

Ha ha…
- Det är precis vad de är också. Det vill säga, handlingen, rätt så ingående och en massa omkring. Men det är ju vad som står i programblad, ungefär, så de hade alldeles rätt. Men den gången blev jag inte sur, för jag tyckte de hade rätt.

Och idag föreläser du mest?
- Ja, tre gånger i veckan på Musikhögskolan. Och sen så har jag en serie i MSO (Malmö Symfoniorkester) i Malmö Live, som heter À la Sixten. Sju gånger denna säsongen och kommer nästa säsong också. Och det någorlunda anknyter till vad som komma skall. I Göteborg är jag inne på nionde året, men de är vitsiga, så där heter det Sixtens sexa. Och det är fantastiskt roligt, för det kommer en 225 människor varje gång i Göteborg. Nu kom det 70 häromdagen i Malmö, då var jag överlycklig.

Vad är det för ålder på de som kommer då?
- Sjuttio. Javisst. Under femtio – ingen. De är mitt i karriären och fyrtioåringarna är helt ute, för de snyter barnen och byyter blöjor vid det här laget. Förstagångsföräldrar är så gamla.

Vad tycker du, borde vi, då menar jag skolor och vi själva, borde vi aktivt försöka introducera klassisk musik till yngre människor? Att det är bristen på exponering och tillgång som gör att man inte…
- Oh, ja.

Att det kan vara lösningen till hur vi undviker att de tio procenten inte fortsätter ner till så småningom noll?
- Ja. Jo, det fordras insatser och framförallt i skolan. Men, jag förstår de musiklärare vi har idag, för det måste vara oerhört svårt att nå fram med klassisk musik, till de som hela tiden i sina mobiler och sina vad-de-nu-har, har rock och pop hela tiden, när de inte har Mello.

Men hur ska man göra?
- Ja, man skulle nog kraftfullt skriva… nu ska jag säga att jag har inte tittat på kursplanen i musik för skolorna på flera decennier, så jag vet inte hur kraftigt de betonar att de även ska se om den klassiska musiken. Men man skulle nästan tvinga dem till det. Och en sak till, på gymnasiet finns inte längre musik som obligatoriskt ämne. Inga estetiska ämnen. Det får man alldeles frivilligt välja till. Det fanns i äldre gymnasiet, där var ju teckning och musik obligatoriska inslag i kursplanen. Det är de inte längre. Nu är det bara de estetiska linjerna som har kultur.

Vad tror du effekten blir av det?
- Det blir den effekt vi har nu. Jag var ju i femton år ansvarig för Kungliga Musikaliska Akademiens stipendier. Nu förser jag Stora Amaranterorden med stipendiater och jag förser Sparbanken Skåne med stipendiater och John Anderssons stipendium i Anderslöv, en trävaruhandlare som efterlämnat en förfärlig massa pengar som ger stora stipendier både till de som är på musikhögskolorna ute i världen och de som går sista året på gymnasiet. I år, så är stipendiet på 25 000 kronor. Där är åtta stycken. Nu har jag ringt runt till tio stycken gymnasier eftersom det inte finns tillräckligt många kompetenta sökande. Där är åtta stipendier.

Om man jämför med?
- Ja, för tio sen. Men nu får jag ringa runt och fråga, har ni inga tilltänkta stipendiater inom klassisk musik? Ska det bara vara klassisk musik? Och på piano sång och stråkinstrument. Det är inte klokt, men av uppringda tio gymnasier svarade sex att – vi har inte en enda klassiker. Så ringde jag kommunala musikskolan också i Trelleborg och Ystad – Nej, vi har ingen enda klassiker. Det är inte möjligt? – Nä, det säger vi också, men det har vi inte. Så är situationen idag.

Jag förstår att intressen och marknadskrafter styr ganska mycket. Men om många av de yngre, jag menar allt från 20-, 30-, 40åringar, hade blivit exponerade och introducerade för klassisk musik, tror du att det hade fått ett lyft, eller tror du intresset inte finns längre?
- Jo, det tror jag, men de exponeras ju inte för det. Och de låter sig inte exponeras, för de kommer inte, för de åren, efter de är tjugo, skolan är ju grundläggande, men sen är det karriären och sen är det familjen och sen är det jobbet och sen en dag… då kanske man går på mina kurser. Men intill dess, så har man så mycket annat att göra.

Men när du var i den åldern, då var det ju annorlunda…
- Oh, ja. Musik var ju klassisk musik. Tänk er att det är -73-78, först då som jag arbetade med den här utredningen att man skulle få kalla annat för musik också. Först då. På musikkonservatoriet på femtiotalet, fick vi ju inte spela annat än klassisk musik på instrumenten. Och jag brukar säga, nä tror jag det, man kan ju fördärva dem, va? För man fördärvar väl inte instrument om man spelar klassisk musik…?

"På musikkonservatoriet på femtiotalet, fick vi ju inte spela annat än klassisk musik på instrumenten"

(Sixten reser sig upp och sätter sig vid pianot för att demonstrerar hur hårt man spelar pianot till Tjajkovskij jämfört med en lätt och svängig jazzlåt.)

- Det är en jävla skillnad på att spela jazz och klassisk musik. När man spelar klassiskt på stora pianokonserter, då riktigt misshandlar man pianot. Det är ju det klippet, om man ska höras mot en symfoniorkester på åttio man. Det går inte att spela lätt, svängig jazz, det hörs ju inte. Da damm, pa da daa! Tjajkovskijs pianokonsert i sin inledning. Oj oj oj.

Jag förstår, en annan grej, du fick ju Malmö stads kulturpris 2006…
- Ja ja, det fick jag. Så jag finns ju för evigt inristad i huset där borta – Rådhuset. Vi är ju alla inskrivna där. Jo. Och som sagt var, så fick jag Kungens medalj en gång. -99, tror jag, samtidigt som jag slutade på Musikhögskolan. Jag pensionerade mig fyra år i förväg. För att kunna skriva böcker också och frilansa. Och det var ju mycket trevligt. Och universitetets medalj fick jag också. Jo, så har jag fått Lille Julafton Societetens stora pris 1996 för framstående skånsk gärning, ha ha…

Vad är det för nånting?
- Det finns nåt som heter Lille Julafton Societeten som utdelar för: berömliga kulturgärningar, jag tror det är tio silverpenningar. Jag tror det var tio enkronor jag fick. Slutorden blev jag särskilt glad över: ”Han gjorde det i kraft av leklynne, stort kunnande och en uppenbar förmåga att vara sig själv och ingen annan. Genom att förena äkta kärlek till den musik han förmedlar med skepsis mot lärdomshögfärd, har Sixten Nordström förvandlat en provinsiell särart till en nationell tillgång.”
Jo, sen har jag varit sommarpratare.

Jaha? Det har jag missat.
- Tre gånger. Och det gav eko, första programmet. Oj oj oj.

När var detta?
- Det var fortfarande på… eh, åttiotalet, åttio och nittio. Jo, det får jag fortfarande frågor om, berättelsen om kondomerna. Jo, hustrun, Marianne, var på den tiden barnomsorgsassistent inom barnomsorgen i Trelleborg, förskolelärare i grunden. Det var på förskoleseminariet i Malmö vi träffades. Och hon är sedermera keramiker och skulptör sedan en trettio år tillbaka. Men då sa hon till lärarna en dag att nu ska vi ha studiedag och då ska vi göra skulpturer. Och hur formar man dem bäst? Jo, med det material som gips är, så tar man en kondom och häller in gipsen i den. Sen kan man nämligen forma den som man vill, för att sedan , när den har stelnat, lätt kunna ta av kondomen, som är det överlägset bästa materialet.

Okej…
- Ja, så sa Marianne, en fredagskväll, du, nu är det studiedag på måndag, nu måste jag köpa de här kondomerna. Så vi gick ner på Ica. Och kondomerna, de fanns ända framme vid kassan, i en hylla. Det var fullt med folk, klockan var fem, halv sex en fredagskväll, ni kan tänka er. Och så gick vi fram där och att bara gå fram där i ljuset, ja… Och så började Marianne titta på dem och jag tittade på dem och sa, du Marianne, hur många ska vi ha? 50, sa Marianne. Och redan då så gick det ett ryck genom församlingen som stod där. Ta några av de andra. Ja. Och så ta några av dem. Ja. Och plötsligt sa jag, du, här är en som heter Black Jack, den är svart, ska vi ta dem? Nej, nej, man måste kunna se vad där är i dem. Och då var där tre man som fick lämna kön, utan att betala för sig.

Ha ha…
- Och så gick vi fram och efter prinskorven och brödet och smöret, så var där femtio kondomer. Och så tittade hon på kassörskan, som var alldeles röd i ansiktet och sa: du förstår, vi ska ha studiedag på måndag. Då brast allt för henne. När hon hade betjänat oss, så skyndade hon ur kassan. Och sen varje gång vi var nere på Ica, så när hon fick syn på oss i kassan, så försvann hon med detsamma. Och vi hann inte vara hemma i mer än en kvart förrän en av Mariannes väninnor ringde och sa du, vad har du gjort? Vadå? En av mina väninnor, hon ringde och sa att du hade orsakat full kalabalik i kön på Ica. Varför det? För att du handlat kondomer. Och det berättade jag sen i sommarprogrammet. Året därpå berättade jag följden av det. Det var när Marianne hade haft den här mycket lyckade studiedagen, så lämnade hon räkningen på femtio kondomer. Mmm. Till en mycket strikt ekonomichef, som vägrade attestera det. Du tror väl inte att jag kan attestera när det står så, kondomer. Kan du inte skriva något annat? Vadå, sa Marianne? Sjukvårdsartiklar. Nej, sa Marianne, det ska stå vad där står. I samma ögonblick kommer Socialnämndens ordförande in, en kvinna, så kommer hon in och säger vad står på här? Så sa Marianne, han vägrar attestera den här. Då sa han, ja, tänk om pressen får reda på det att jag attesterat inköp av kondomer för kommunens pengar och… Då ger hon upp ett gott skratt, tar pennan och skriver under och säger, såna, som man kan ha så roligt med.

Skön historia! Som en sista grej, vad tror du om den klassiska musiken framöver?
- Än så länge, så lever den gott på grund av en entusiastisk äldre publik. Men det vill ju till att man bearbetar yngre och medelålders människor, så att de har så attraktiva konserter att de kommer. Och hur kan man göra det? Ja, nu exempelvis inför Malmö Symfoniorkester att man har programvärd inför varje konsert, som gör en introduktion till varje konsert. En annan svår sak med den klassiska musiken är, att det vi spelar i symfoniorkestrar världen över,  det är ju de gamla mästarna. Framför allt 1800-talets tonsättare. Jag menar, år 2017, vem är mest populär? Beethoven. Som nyligen gick om Mozart, i antal spelade verk över jorden. Och 60% av all musik, på konsertprogrammen och i operasalongerna och i radio och tv, världen över, kommer från tre länder. Och från 1800-talet. Österrike, Tyskland, Italien. Lägger man till 20% till, så är det  80% av all musik, då lägger man till Frankrike och Ryssland. Sverige då? Inte en enda har vi. Men de andra nordiska länderna då? Jo, de har Carl Nielsen… sådär. Grieg… ja, ja. Och så superstjärnan Sibelius… som kan jämställas med de stora Bach och Beethoven och Mozart i den internationella publikens ögon. Och varför han blev så stor, det har politisk orsak. Det var striden, Ryssland, Finland och hans Finlandia som gjorde att han blev så oerhört populär över en enda natt. Och den vågen red han sen på, hela sitt långa liv.

Jag känner att jag inte är så insatt i de här ämnena…
- Men det behöver du inte, du kan ju skriva vad jag har sagt.

Ha ha, det är det vi gör! Alltid. Men jag blir själv intresserad. Och tänker att ibland måste man lära något till nästa generation. Såhär cyklar du, såhär odlar du osv… massor av saker. Kan det vara så att detta är ett sånt ämne där man måste lära den nya generationen?
- Ja, som det där med att gå på opera. Man måste vara förberedd. Man ska inte gå på opera utan att ha läst in sig på den. För då blir det fullkomligt meningslöst. Man kan inte hålla reda på vem som är vem eller vem som dör. Eller vem som älskar vem – man måste förbereda sig. Man måste läsa på ordentligt när man ser opera. Hör ni, hjärtligt välkomna den 19 april till Malmö Live – gå bara rätt in och säg att ni är mina gäster. Då har jag sista föreläsningen för året, en Tjajkovskij-festival.

Gäller det alla läsare också?
- Ah, ha ha. Nej tyvärr, de får inte plats. Men ni två får, med sällskap. Och då blir det konsertbesökarnas älskling, Tjajkovskij, och hans tragiska livsöde. Han begick ju självmord, på grund av sin homosexualitet. Det vill säga, de tvingade honom att göra det. Men då blir det fantastisk musik. Och då kan du ju studera publiken där också. Det kan vara ett intressant studiebesök för er, förutom att höra en massa fin musik. Jaha, så detta är konsert- och föreläsningspubliken, vad gäller klassisk musik. Så är det.

Tack för inbjudan och stort tack för din tid.
- Ja, tack själva.

Se alla Intervjuer
i flödet